15 maj 2002 på kvällen satte jag mej i bilen och körde som nybliven änka Lund till Hörby. Håkan Hellström repeatade "Visa vid vindens ängar" och jag tror att det var en ganska fin kväll. När jag kom halvvägs stannade jag till en stund och bestämde mej, jag bestämde mej för att jag inte också skulle "dö", jag skulle klara detta och låta livet bli så bra som det bara gick
Det låter säkert lite rationellt och lite konstigt men jag hade redan sörjt i fem månader. Fem månader då vi visste att vi hade förlorat cancerfajten. 1-0 utan möjlighet till förlängning och straffar
12 år har gått och jag klarade mitt beslut, jag tillät mej att leva vidare, att älska och bli älskad igen. Mina fina har det gott och när en liten gosse säger "offa" till kärleken så är det inte sorg jag känner i mitt hjärta utan glädje.
I kväll går vi till kyrkogården, tänder ett ljus och minns lite extra den fina Chrille som blev mina barns far och gav mej sjutton fina år av hans liv och kärlek
"When life gives you a hundred reasons to cry, show life that you have a thousands reason to smile"
Skickat via Blogsy