Tio år utan Chrille

Idag är det tio år sen min första stora kärlek lugnt och stilla somnade in bland oss som var hans närmaste.Han fick sluta sitt liv efter 42 vanliga år och ett år fyllt med tråkiga cancerbesked, en hoppfull operation, ett otal undersökningar med varierande resultat, cellgift och strålbehandling.

Det gick inte bra och på nåt sätt så visste vi det redan från början då prognosen på malignt melanom med generella metastaser inte var så bra...

När jag körde hem den kvällen så sjöng Håkan Hellström "Visa vid vindens ängar" om och om igen.....jag stannade på en parkeringsplats nånstans på E 22:an och tog beslutet att inte gå under av sorg utan kämpa vidare både för min egen skull och framförallt för tösernas skull.

Min största sorgeperiod hade egentligen varit hela sjukdomsperioden så när själen lämnade så kände jag mest en stor lättnad att den kamp som inte gick att vinna äntligen var slut.

Tårarna hade nästan tagit slut och krigaren inom mej vaknade till liv.......

Det har inte alltid varit så lätt, att veta vad som är rätt och fel. Jag har inte alltid varit bäst, det blev lite mycket fest ibland, det blev inte alltid så genomtänkta beslut, jag har inte alltid varit den bästa mamman, släktingen, kompisen osv...men jag har ändå alltid kämpat för att få vår lilla familj att må så bra som möjligt.

Tvivel har naturligtvis funnits, mer eller mindre, men den enda gång jag känt en tanke att ge upp var när jag stod med ett hus och ett garage som skulle tömmas för en flytt.....då var det nog ödet som fixa så att jag trilla ner i en famn full av kärlek som kunde ta hand om både mej och hus och garage. Famnen håller än och den håller inte bara för mej utan även för töserna.

Det finns ingen bättre gummipappa när man inte kan få ha sin egen pappa kvar

Jag saknar inte Chrille på samma sätt längre, då hade det aldrig funkat med ett nytt förhållande. Jag är trygg och älskad och har det bra. Jag har ärr i min själ och jag har förändrats som människa. Jag har svårt med nära relationer, jag är en urusel vän när det kommer till kritan, jag fixar lättast lite ytliga kompisförhållande. Det bara är så och det känns mycket lättare nu när jag vet och förstår att det är så. Det betyder inte att jag inte bryr mej och inte att jag är känslokall, jag måste bara få ha det lite på avstånd. Sorg förändrar alla, det enda som skiljer är hur man hanterar förändringen.....

Jag älskar mina töser oändligt, jag har alltid en liten beredskap att något kan hända men jag kan leva med det (för det mesta). Jag försöker finnas i deras liv som en mamma ska, sådär lite i bakgrunden utan att märkas för mycket. Jag gläds åt att få mitt första egna barnbarn och hoppas på en hel hög till

Jag trivs med lugnet i skogen, jag behöver inte så mycket socialt umgänge även om jag tycker det är kul att parta loss emellanåt och prata hål i huvet på folk. Kvällsrundorna med tramserottisen ger nya perspektiv på vardagens små bekymmer och energi att möta nästa dag. Jag har en bunt med arbetskamrater som är kuliga var och en på sitt sätt, jobbet är en trygghet, jag har gjort framsteg i konsten att vara ledig från jobbet men rastlösheten kommer fortfarande krypandes ibland

I kväll går vi till kyrkogården 18,30 och tänder ett ljus, sen umgås vi i familjen och känner glädje för att det ha gått så bra för oss alla trots det vi gick igenom för tio år sen, det är ju inte givet att det gör det. Sorgen kan sabba så mycket som är svårt att förändra. Sorgen i kväll är störst för att Chrille inte får uppleva sina barns fortsatta liv och sina barnbarn, inte på samma sätt som jag i alla fall

Tänd gärna ett ljus för Chrille i kväll, han var en underbar älskade min, en omtänksam pappa och en härlig son, bror och vän.

Han har en liten plats i mitt hjärta och där kommer han att finnas i hela mitt liv

Någonstans inom ossär vi alltid tillsamman.Någonstans inom osskan vår kärlek aldrig fly.Någonstanso någonstans