Idag är det dags för mej att börja blogga om mitt liv i Luddeskogen och att det blev precis idag är för att jag höll på att bli till mammimos i en kurva på vägen mellan Södra Rörum och Luddan. Jag bara mötte en jättebig buss som mer körde på min sida än sin egen, jag slängde ut bilen mot högersidan, kände hur hjulen kände av skogen och sen var allt över.......bussen hade kört förbi och jag levde...men jag lovar det var max fem centimeter mellan bussen och min Volvo och det var ju de fem centimetrarna som jag placera i skogen....hujedamej....som kvinna jag är så grät jag hela vägen hem och lovade mej själv att jag aldrig mer ska vara sur, irriterad, arg och besviken utan alltid tänka på att jag är glad som lever och hur fort saker och ting kan hända.
Detta tillstånd varade tills jag kom hem och fick tuda av mej hos mannen i mitt liv och en stund efter. Sen blev allt som vanligt när jag upptäckte att jag hade gjort en pajdeg på extrasaltat smör, Doris the rottis hade gömt min foppistoffel och dammsugarmunstycket var genomvått eftersom det hade blivit vått på golvet där detta munstycke stod...då var jag back in my normala tillstånd.
Nu tror jag att det är så det ska vara för det finns ingen som orkar gå omkring och vara tacksam och gullig för att man lever utan man påminns då och då och det är så det är i min värld
Tjingeling
Tjingeling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar